Optimisten

Tror kanske jag hade liiite höga förväntningar på den här dagen. Det positiva var ju såklart att få bort gipset. Det var inte så illa ställt med huden där under som jag trott. Särskilt inte då syrrans kille skrämt upp mig med att det kröp maskar i hans gips när han bröt armen en gång i tiden. Bläää!
Huden var fin men blek, det var väldigt skönt att få skrubba den ren och smörja in med hudlotion. Lite smalare var underarmen och väldigt läskigt då handen och handleden var svullen och svag. Blodet for ner i fötterna och jag blev svimfärdig och rejält illamående så tillslut fick jag lägga mig ner på en brits med sjukgymnasten pumpade på med en massa information och rehab-övningar. Sex veckor med strikta övningar varje timme. Minst två månader innan jag kan lyfta tyngre föremål. Ett halvår upp till ett år innan handleden är återställd. När jag hörde det ville jag bara gråta...
Sen var jag ju bekymrad över min skidresa till Österrike som är bokad och betald. Hon lät tveksam, rekommenderade mig att avvakta till på måndag då jag ska på återbesök. Håll tummarna för mig, men just nu känns det långt bortom möjligt att jag ska en kunna staka mig fram på skidorna. Kroppen är ju rätt tung för en klen arm...
Gipset har ändå fungerat som ett stöd nu när handleden börjat läka. Gick ju till och med hyfsat att gymma. Men optimisten i mig hade bokat in ett pass idag. Klockan 16 insåg jag att det var mer klokt att åka hem och vila. Att jobba i morgon är jag också lite tveksam till. Den duktiga flickan i mig känner dock att jag borde...

Men, ung och vital som jag är, det borde väl vara snabbt fixat det här? ;-)