Det är inte lätt när det är svårt. Jag tränar för att må bra. Jag vill få en stark kropp. Jag vill forma den, eftersom den är sliten pga av graviditeter och allt pendlande med vikten upp och ned. Visst kan man som många säga att man tränar för att när man blir äldre behålla en bra kondition och fysik. Jag är inte riktigt där ännu. Kanske när jag passerar 40-45. Men man är ju inte äldre än vad man gör sig, eller?
Mat, vikt och träningsångest är något jag måste kämpa med dagligen. Att hitta balansen däremellan är jättesvår. Visst kan jag unna mig godsaker på helgen, men det skapar också ångest. Ska jag klara av att gå tillbaka till min hälsosamma kost på måndagen? Kommer jag gå upp i vikt av helgens kalasande?
Nu har jag gått upp 2 kilo av de totalt 9 jag tappat. Eller är det ännu mer? Är det fel på min våg? Ja, det måste vara fel på vågen, jag väger troligtvis ännu mer. Tappar jag träningsmotivationen efter tre vilodagar, som nu adderats med ytterligare en dag pga av vabb.
Jag borde se det som en bonusdag med min äldsta. "Tvingade" iväg lille skrutt då Moa aldrig får vara ensam med sin mamma. Alva gick att övertala tillslut iaf. V lovade att hämta henne efter mellis.
Ändå går mina tankar till träningen. Kosten har jag fixat so far. Det gjorde jag igår med, ett avsteg med en chokladboll (den utan vitt socker) och en liten liten tårtbit. Annars godkänt. Men träning är en färskvara, det går inte att leva på gamla meriter. Vi tappar muskelmassan fort, den måste underhållas. Träningen måste varieras, vikterna korrigeras. Att ha ett mål med sin träning. Men vad händer när man når dit? Om målet är att träna 4-6 pass i veckan, hur gör man för att stanna på den nivån?
 |
När ska mina muskler börja synas under allt
det där underhudsfettet? |
Men när ska jag hitta en hyfsad balans? Känna att jag är ok? Vissa dagar går jättebra. Stark, börjar tappa de där extra kilona, har koll på maten.
Rädsla för att tappa kontrollen? Absolut. Den finns där hela tiden. Perioderna av hetsätning och perioder av bulimi har skadat min självbild. Visst, kloka människor säger att "det finns alltid två val", att "falla för sitt felaktiga beteende eller att stå emot. Innerst inne vet alla att det är rätt. Men den där millisekunden, faller för frestelsen, ångesten triggas och är väldigt svår att stoppa när bollen är i rullning.
Nu ska jag lära mig att hantera impulser. Jag är skeptisk men måste ju tro att jag klarar det. Fake it til you make it, blä för alla dessa klyschor!
Något som tar upp en stor del av min tid är ju att följa träningsbloggar, Biggest Loser på tv både den amerikanska och svenska versionen. Träningsbloggarna får mig at känna mig duktig och ger imspiration de dagar träningen flyter på, andra dagar bara dåligt samvete. Det är med hatkärlek jag läser dem.
Varför måste livet vara så svårt? Lev för dagen är inte heller min filosofi. Jag tar många dagar som de kommer, men jag vill gärna planera och ha saker att se fram emot. En resa som kan motivera mig de dagar det är kämpigt att ta sig ur sängen och möta den ibland (eller kanske mer ärligt att säga ofta) fruktansvärt trista vardagen. Faktiskt ser jag fram emot de helger jag kan träna på en lördag. Då planerar jag för det. Visst, jag känner mig besvärad och stressad när det kommer upp aktiviteter, sociala sådana, som förhindrar ett träningspass. Ofta går det att kombinera, stresskänsligheten gör att jag går upp i högvarv istället och ska klämma in allt möjligt istället.
Saken är den att jag är inte ensam. Den här
artikeln handlar om träningsberoende. Det betyder nödvändigtvis inte att jag är övertränad. Bara att det skapar ångest av att inte få träna. Jag kan tänka tanken säkert 10 ggr på en minut att jag ska slappna av, det kommer fler dagar att träna på. Till tanken att jag kanske kan sticka ut på en snabb promenad. Men, jag kan ju inte lämna barnen ensamma. En 7-åring och en 5-åring...
Så, nu har jag sagt emot mig själv. Träna för att må bra...? Det gör jag ju, den energi det ger av att träna i gymmet eller gå på ett pass är oslagbar. Jag vill fortsätta träna hela livet men det ska vara ok med en vilodag. Det ska vara ok med lite festligare mat och kanelbullar som jag är fullständigt besatt av.
De jag älskar mest av allt är ju mina barn, de här dagarna utan träning har jag ju fått vara med dem. Vi gör varandra lyckliga. Fredagsmys, kalas, melodifestivalsmys, lekland med kompis, ballonglekar. Att vara "världens bästa mamma", det kan vara gott nog. Men mamma måste vara nöjd med sig själv också.
Dagens inlägg blev personligt, kanske är det en terapiform att skriva av sig? Min vardag handlar ju faktiskt mycket om det. Mina hjärnspöken jag försöker hantera. Nu ska jag och mina skrutta äta lunch. Hur ska jag träna bort den? Det går inte idag, jag kan inte lämna dem ensamma, jag kan inte be om barnvakt för att träna då det inte känns berättigat att ta någon annans tid för att jag prioriterar min egentid. Men imorgon så kan jag träna. Men hur ska det gå när jag jobbar heltid igen? Kan man träna upp sig så pass att fysiken går att undehålla på färre pass? Tankarna tar aldrig slut...
