Änglar finns. Såsom i himmelen så och på jorden...eller nåt, hur det nu var? ;-)
Mina viktigaste änglar på jorden är mina barn. Mina älsklingar som äntligen är hemma hos mig igen. Varje gång vi möts är det som att bli hel igen. Jag är verkligen halv, en halv människa utan dem. Deras livslust, deras omedelbara känslor, både glädje och ilska, förundran och skratt, det gör mig levande.
Vad vore livet utan barnen? Mitt liv har fått en mening genom Moa och Alva. De får mig att försöka bli en bättre människa. Mitt mål är att ge dem trygghet och närhet. För mer gos i världen finns det nog ingen annan som kan ge än sina barn. En varm kind, mjuk som en persika, att pussa på, snusa på. En liten hand som smyger sig upp i min. Håller stadigt fast. -"Mamma, jag vill hålla din hand, hela tiden".
Måtte tiden stå still, om än bara ibland. Eller kan man få spola tillbaka och uppleva dessa kärleksfulla stunder igen? Det känns så innerligt, både när de är ifrån mig och när de är hos mig. Glädjen, lyckan och smärtan som känns tror jag gör att hjärtat växer. Förmågan att kunna känna riktig kärlek. Den villkorslösa kärleken som bara finns mellan barn och förälder.
Det går inte att leva mer i nuet än med mina änglar. Nu sussar de sött i sina sängar, somnar in till musik. Imorgon är en ny dag, en ny chans att få vara en bra mamma. Och jag ska vara bättre, bättre för var dag som går. För de misstag jag gjort idag får jag en ny chans att rätta till imorgon. Då ska jag gnälla mindre, tjata mindre, ha mer tålamod, lyssna bättre men framför allt - ska jag krama på dem, tjyvhålla dem tills de tröttnar, busa och apa mig så de kiknar av skratt. Strunta i den där disken och tvätten och alla andra måsten som måste göras innan... Imorgon är det lördag och vi ska mysa här i Årsta hela dagen. Pyssel i kyrkan och en massa jippon, sen är det marknad på torget med försäljning och karuseller. Så jag hoppas regnet kan hålla sig borta och låta oss få en härlig dag tillsammans imorgon.
P.S. Självklart blir en dag med saffran och pepparkaka!